Intervju med
Silas Aliki

”Det kändes viktigt att kunna erbjuda juridiskt stöd som har hbtqi-kompetens på riktigt, och inte bara en flagga på kontoret”

Alla ska vara lika inför lagen, men ändå kan HBTQI-personer stöta på särskilda svårigheter i kontakt med Sveriges rättssystem. En asylsökande HBTQI-person kan t.e.x. behöva övertyga Migrationsverket om att deras sexuella läggning eller könsidentitet faktiskt stämmer, och en HBTQI-person som utsatts för ett våldsbrott behöver ofta brottas med hetero- och cisnormativa föreställningar om våld under rättsprocessen. För att tillgodose behovet av juridiskt stöd med HBTQI-kompetens startade juristen Silas Aliki Folkets Juristbyrå.

Hej Silas Aliki, jurist på Folkets Juristbyrå! Folkets Juristbyrå är Sveriges första juristbyrå med fokus på HBTQI-personer. Varför behövs ni?

– Hej! Vad fint att få vara med. Folkets Juristbyrå finns helt enkelt för att det saknades en byrå i Sverige med särskilt fokus på hbtqi-personer, något som jag märkte tydligt under min juristutbildning. Hbtqi-personer är en grupp som påverkas mycket av juridiska frågeställningar och det kändes viktigt att kunna erbjuda juridiskt stöd som har hbtqi-kompetens på riktigt, och inte bara en flagga på kontoret.

Ni arbetar bland annat med transrelaterad juridik, vad innebär det?

– Det innebär bland annat att vi arbetar mycket med att hjälpa personer som fått avslag på ansökan om att ändra juridiskt kön, vilket är något som blir allt vanligare. Hatbrott mot transpersoner arbetar vi också del med. Vi hjälper också asylsökande transpersoner i asylprocessen, vilket är något som kräver mycket kunskap då myndigheterna inte alltid har den kompetens som krävs. Vi jobbar också mycket med gränsöverskridande juridik, exempelvis föräldraskapsfrågor för transpersoner som är medborgare i andra länder än Sverige, eller som har olika könstillhörigheter registrerade i olika länder. Juridiken runt transpersoner kan ofta bli väldigt komplex.

Upplever ni några särskilda svårigheter relaterade till målsägandes sexuella läggning eller könsidentitet när ni arbetar med våld i nära relationer?

– Ibland upplever vi en okunskap från utredande myndigheter, som ofta arbetar enligt ganska stereotypa mallar om att närståendevåld enbart handlar om mäns våld mot kvinnor. Det kan exempelvis innebära att den person i ett par som har det mest maskulina könsuttrycket löper större risk att tolkas som förövare, oavsett hur relationen ser ut. Det är också vanligt att personer är mer isolerade än annars, eftersom man på grund av hbtqi-identiteten kan ha ett svagt socialt nätverk utanför relationen. Det finns också en stor okunskap kring den särskilda utsatthet för våld som transpersoner av alla kön kan riskera i intima relationer, exempelvis unga transpersoner som utsätts för psykiskt eller ekonomiskt våld av föräldrar som inte accepterar transidentiteten.

Vilka andra typer av våldsbrott mot HBTQI-personer (utöver närståendevåld) stöter ni på i ert arbete?

– Ganska ofta arbetar vi med personer som utsatts för våld av för dem okända personer, där det varit tydligt att brottet, kanske misshandel eller ofredande, har haft ett tydligt samband med den utsattes grupptillhörighet, så kallade hatbrott. Även här gäller det tyvärr att transpersoner är allra mest utsatta.

Ni arbetar särskilt med HBTQI-personer i asyl- och migrationsprocesser. På vilka sätt påverkas asyl- och migrationsärenden av sexuell läggning och könsidentitet?

– Eftersom att vara homo- eller bisexuell eller transperson kan vara en grund för att få asyl i Sverige, om hbtqi-personer förföljs i det land man är medborgare i, arbetar vi mycket med den typen av ärenden. Det är en stor grupp asylsökande i Sverige som är hbtqi-personer, och de möter stora utmaningar. Det som är särskilt för den här gruppen asylsökande är att de först måste göra sannolikt inför migrationsmyndigheterna att de är hbtqi-personer, innan myndigheterna går vidare och tittar på risken att utsättas för förföljelse om man tvingas återvända till hemlandet.

Migrationsmyndigheterna har tagit fram en särskild prövningsmetod, en så kallad trovärdighetsbedömning, för att kunna avgöra om de tror på att någon är hbtqi-person eller inte, och om myndigheten, baserat på en helt godtycklig bedömning, anser att man inte är hbtqi, så får man ofta avslag. Asylsökande hbtqi-personer har dessutom väldigt ofta erfarenheter av tortyr eller annat grovt våld innan flykten, vilket gör det till svåra ärenden att arbeta med som kräver att man är kunnig och varsam.

Vad behöver förändras för att HBTQI-personer ska få ett bättre rättsligt skydd?

– De två viktigaste förändringarna som vi skulle vilja se just nu är att trovärdighetsbedömningarna för asylsökande hbtqi-personer avskaffas och att man istället baserar bedömningarna på självidentifikation, det vill säga, tror på att den som säger att den är hbtqi-person är det. Vi skulle också gärna se att könstillhörighetslagen, som reglerar juridiskt kön och som skapar stort lidande för många transpersoner, också förändras så att den baseras på självidentifikation, det vill säga att en person själv får välja vilket juridiskt kön den ska ha, istället för som idag när staten bestämmer det.

Foto: Carla Orrego Veliz